Vi var och såg Inception härom dagen och jag måste erkänna att det är en av de bästa filmerna jag har sett på länge. Vissa pratar om att det är samma sak som när man såg Matrix för första gången, men så långt skulle jag inte vilja gå. Älskar i alla fall hela drömgrejen och alla smarta lösningar. Enda nackdelen med Inception är att jag tycker att den kanske var lite för snäll, med 11-årsgräns och allt. Och musiken var väl inte det bästa Hans Zimmer har gjort, men det blir ändå 9/10 i betyg. Ett framtida måste i DVD-samlingen.

Har precis sett den roligaste filmen sen Juno, Youth in Revolt. I kid you not. Sen Juno. Alla måste titta. Alla som inte tittar är töntar. Jag tror att jag kan vara min egen Francois Dillinger faktiskt.

För er som älskade Nick & Norah's Infinite Playlist (och vem gjorde inte det?) så kan jag erbjuda ett riktigt bra tips, nämligen Adventureland. Byt ut tiden till 1987, platsen till ett nöjesfält i Pittsburgh och mixa in ett par av de mer udda Judd Apatow-skådisarna och du får Adventureland. Kanske inte precis sådär magisk som Nick & Norah, men minst lika kul och lite mer quirky. Perfekt sommarfilm. Dessutom får man nästan se Kristen Stewarts boobs, haha.

Inatt läste jag äntligen ut den eviga omläsningen av Charlotte Gray på engelska. Har läst den på svenska för några år sedan och Sebastian Faulks är en av mina absoluta favoritförfattare, men faaan vad segt det gick att läsa den på engelska. Inte för att boken på något sätt är tråkig eller egentligen svårläst, men språket är ganska invecklat och boken är fullpackad med handling.

Boken handlar om skotska Charlotte, en ganska osäker och tillbakadragen ung kvinna, som 1941 precis har kommit till London för att arbeta. Hon träffar den närmast dödslängande RAF-piloten Peter Gregory, som har förlorat större delen av sina kamrater under Battle of Britain. Charlotte ser möjligheten att genom kärleken till Peter kunna hela sig själv och sin trasiga barndom. När Peter försvinner under ett uppdrag i Frankrike bestämmer hon sig för att göra vad hon kan för att återfinna honom och samtidigt göra en insats i kriget. Eftersom hon har spenderat mycket tid i Frankrike och talar språket flytande dröjer det inte länge innan hon skickas dit som kurir. När hon väl kommer dit slås hon av det fruktansvärda öde som drabbat Frankrike, och bestämmer sig för en egen agenda.

Charlotte Gray är ett poetiskt skrivet äventyr, som inte bara utforskar de underjordiska rörelserna i andra världskrigets Frankrike, utan även de mörka vrår och komplicerade tankegångar som pågår hos karaktärerna.  Sebastian Faulks är en mästare på att bygga karaktärer, och Charlotte Gray är inget undandag. Om jag bara fick rekommendera en enda andra världskriget-bok så toppar Charlotte Gray listan alla dagar.

En klassiker: Bok blir film blir inte så bra. Enda nackdelen nu är väl att jag har fått en helt annan syn på filmen Charlotte Gray, som faktiskt är rätt så sopig jämfört med boken. Hela poängen med bokens handling har plockats bort, och den realistiska råheten som finns över Vichy-Frankrike har ersats med någon överslätande grej med fransk kärlekshistoria och gulliga stackars judiska barn (som förvisso när med även i boken men inte alls på samma nutti-nuttiga sätt) som det starka Charlotte ska förbarma sig över. Typisk andra världskriget-story som har gjorts för många gånger. Dessutom så är Cate Blanchett som Charlotte Gray alldeles för hård, sassy, amazonlik och ytligt spelad, ungefär noll av de känslor som utgör hela karaktären kommer fram i filmen.

Tänkte avsluta den här skitlånga texten med ett citat ur boken, bara för att ge en bild av Sebastian Faulks när han är som bäst. Andra bra böcker av honom förresten: Birdsong och Engleby.

"He held on hard to the top of the open door, fighting to control himself. A volume of packed air erupted from his mouth in a cry. He bent over the bonnet of the car to steady himself and found that other wild exhalations were struggling to follow the first. Soon he was sobbing like a child.
While he knelt on the ground and held his face in his hands he had the curious feeling of standing simultaneously outside himself. In a detatched way he could picture the strange figure he made, weeping for no apparent reason in his uniform. His vision was detatched, but it was not dispassionate, because he felt a dreadful pity for this second person."

Har nu sett Remember me och kan verkligen rekommendera den. Vad den handlar om kan ni ju se i trailern, även om den som många andra trailrar inte ger världens bästa reflektion av filmen.

Jag trodde att det här skulle vara något kärlekstjafs, och även om det är lite sånt så är det definitivt inte den typen av film. Väldigt djup och känslosam utan att vara speciellt stereotyp (bara lite). Ganska klassiskt familjedrama men med knorr. Dessutom mycket bra skådespeleri från alla, speciellt Pierce Brosnan otippat nog. Betyg 7/10.

En varning däremot: Det här är ingen film att se om man känner sig det minsta deppig. Bara satt ni vet.

Aha! Jag visste det! Jag hade rätt ang. männen i Bitterfittan, som jag skrev om efter att jag hade läst 50 sidor i boken och fått krupp för ett par år sen.

Det är nämligen såhär att under de senaste två dagarna har det dykt upp två artiklar på DN.se om hur bra 80-talisterna är som pappor. De nya velourpapporna even. I artikeln "Män är väl inga lealösa mähän" handlar om hur det är mer självklart för 80-talistpappor att ta ut lika mycket föräldraledighet som sina partners och vad de får ut av att göra just det. Här är ytterligare en artikel på samma tema.

Alltså, jag säger bara som jag sa i mitt blogginlägg 2008: Maria Sveland, get yourself lite lammkött, gurl.

P.S. En sen 70-talist funkar lika utmärkt som en vanlig 80-talist har jag märkt. D.S.

Både Simon och jag har varit helt knäckta nu ikväll. Simon pga 2½ timme fäktning och jag pga typ fem timmars städande. Alltså ultimata förhållanden för att kolla på en modern filmklassiker, nämligen en av mina nostalgifavoriter - Desperately Seeking Susan (Susan, var är du? på svenska) från 1985.

100% ren underhållning med bland andra Rosanna Arquette och Madonna (på den tiden när man inte kräktes i munnen av att se henne) tillsammans med dåliga trollkonstnärer och en massa massa new wave-killar. Tyvärr har den oförtjänt dåligt IMDb-betyg, det måste bero på Madonna hahaha. Men det är okej. Men jag måste däremot dessvärre erkänna att den här tidstypiska trailern tyvärr förtjänar IMDb-betyget.

Simon och jag har precis kollat på en av de få filmer som får 10/10 av mig, nämligen Reign over me eller Vänner för livet som den heter på svenska. Så sjukt bra film bara. Därför tänkte jag bjuda på ett filmtips som jag skrev på mitt gamla jobb om just Reign over me. Håll till godo. (Texten är omredigerad en aning)

Alan Johnson är en hyfsat vanlig tandläkare i New York. Han lever ett bra liv tillsammans med sin fru och två döttrar, och på jobbet går det bra. Ändå är det som att något saknas. Är inte Alans fina liv kanske lite livlöst och tomt, och verkar det inte som att han blir lite överkörd av de flesta i sin närhet – frun, medarbetarna och till och med receptionisten?

Dessa problem känns däremot uppenbart triviala då Alan av en slump träffar på sin gamla rumskompis från collage, Charlie Fineman. Charlie, som förlorat hela sin familj i 9/11-attackerna, verkar befinna sig i sin egen värld och känner till en början inte ens igen Alan. Charlie har stängt in sig inom sig själv sedan katastrofen, och vägrar tala om sin förlorade familj. Långsamt lyckas de båda männen ändå med att återuppta sin vänskap, och Alan dras in i Charlies underliga liv, som domineras av musik, tv-spel, jam-sessioner, ständiga köksrenoveringar och nattliga biobesök.

Trots att Charlies liv till en början verkar roligt och fritt från de tråkiga vardagsproblem som Alan i vanliga fall tvingas möta, blir det snart tydligt att Charlie är allt annat än problemfri. Bakom den udda fasaden finns ett mörker och en stor sorg som han vägrar möta. Kan den återfunna vänskapen med Alan hjälpa honom att återhämta sig, eller är Charlies problem för stora för att överkomma?

Reign over me är ett starkt och vackert drama om vänskap med ett smärtsamt men hoppfullt budskap som inte lämnar någon opåverkad. Den här filmen är den enda jag har gråtit över på bio någonsin. Rollerna som Alan och Charlie spelas av Don Cheadle och Adam Sandler, som gör sin starkaste rolltolkning hittills i en roll som man är ovan att se honom i (jämför med Jim Carrey i Eternal Sunshine of the Spotless Mind). Birollerna är också väldigt välspelade med skådespelare som Liv Tyler och Donald Sutherland. Filmen är regisserad av Mike Binder.

Musik har en stor plats i Reign over me. Charlie filtrerar livet och speciellt svåra situationer genom att lyssna på sin iPod, och filmen genomsyras av musik av bl.a. Bruce Springsteen och Pearl Jam. Filmens titel kommer från låten “Love, Reign o’er Me” av The Who. För övrigt så är Adam Sandler som Charlie också en riktig Bob Dylan-lookalike.

Den absolut mysigaste låten just nu alla kategorier är lätt Possibility med Lykke Li. Den är med på soundtracken till New Moon, men det som gör den fantastisk är flörten med David Lynch och temat till Twin Peaks.

Släck lamporna, gör det bekvämt - och njut!

 

För er som föredrar Spotify finns den här. Prova också temat till Twin Peaks med Julee Cruise. Sann kärlek.

Okej, de flesta kanske inte har missat att en liten film vid namn An Education fick några Oscarsnomineringar i år, för bästa manus, bästa kvinnliga skådespelerska och inte minst bästa film. För er som inte har sett den: Filmen handlar om 16-åriga Jenny (som spelas briljant av Carey Mulligan). Jenny växer upp i Twickenham utanför London på 60-talet och spenderar all sin tid åt att kunna plugga i Oxford i framtiden. Stort påhejad av sina föräldrar för övrigt. En dag träffar hon den mycket äldre och betydligt mer världsvane David. Resten kan ni kanske föreställa er. Det tidigare råpluggandet byts mot lyxmiddagar, weekends på landet och resor till Paris.

Vad man däremot kanske inte vet är att An Education är baserad på en historia som verkligen hände journalisten Lynn Barber då hon var ung på 60-talet. Jag håller precis på och läser hennes biografi, som bland annat beskriver samma sak som filmen An Education. De verkliga händelserna har blivit omarbetade till filmmanus av Nick Hornby och inte helt otippat är filmen betydligt mer intressant än verkligheten, men å andra sidan, när är det inte så?

Simon och jag såg filmen på nyårsafton redan, och jag gillade den verkligen. Simon å andra sidan störde sig enormt mycket på David som raggar upp 16-åringar vid busshållplatser. Jag kan hålla med om att David är småcreepy, men mest för att han spelas av Peter Sarsgaard (som ser jäkligt creepy ut) och för att han envisas med att kalla det kvinnliga könsorganet för "Minn" (?!). An Education är en väldigt sevärd film, delvis för att den är väldigt välskriven och har en massa bra skådisar (Alfred Molina, Emma Thompsson, Rosamund Pike osv.) men delvis också för att den är ganska olik andra filmer. En fräsh fläkt på något sätt. Så se den, och läs boken också om ni gillar uppväxtberättelser. Men läs den inte för att få vidare info på ämnet An Education, som den tyvärr bara skummar förbi.

Kolla in trailern här!

Är hemma hos mamma nu. Vi har hängt bara vi två hela kvällen och har bland annat kollat på The Last of the Mohicans (Den siste mohikanen) från 1992. Det är en sjukt bra film som jag konstigt nog missat och såg först efter att jag och Simon blev tillsammans. Det är en av Simons favoritfilmer, och jag är beredd att ta med den på min favoritlista också.

Här snackar vi episk äventyrsfilm med sjukt bra skådespeleri och verklighetstrogen story som faktiskt lyckas med att skildra kriget mellan Storbritannien och Frankrike i 1700-talets Amerika OCH kulturkrocken mellan indianerna och västerlänningarna. Plus otroligt vacker, bra musik och äkta kärlek. Loves it. Speciellt Jodhi Mays roll, så jäkla hjärtskärande vacker.

Jag har varit lite dålig på filmtips den senaste tiden, vilket beror på att jag har haft så mycket att göra att jag knappt har sett på film. Men jag tänkte skriva om en film som vi såg för ett par veckor sedan, nämligen The Lovely Bones. Filmen är baserad på boken av Alice Sebold (Flickan från ovan på svenska) och är regisserad av Peter Jackson. Jag kan med full övertygelse säga att det här är det mest obehagliga film jag har sett på länge. Jag är en riktig mes när det kommer till thrillers och försöker undvika att se såna filmer över huvud taget, men den här kunde jag bara inte låta bli.

Händelserna i The Lovely Bones utspelar sig på 70-talet i Pennsylvania, och berättas av Susie Salmon. Susie är 14 år gammal då hon blir mördad. Efter mordet fastnar hon i världen mellan de levande och himlen, och kan inte gå vidare förrän hennes död hämnats. Samtidigt försöker hennes pappa (Mark Wahlberg) och syster göra allt vad de kan för att hitta Susies mördare.

Som ni förstår, ingen vidare mysfilm, speciellt inte för mig som var skräckslagen under halva filmen. Samtidigt är den sjukt bra gjord, snygg och skådespeleriet är top notch. Susie spelas klockrent av Saoirse Ronan som blev Oscarsnominerad för rollen som unga Briony i Atonement. Men som sagt, det här är definitivt ingen film för känsliga.

Förkylningen från förra veckan har kommit på återbesök och jag har varit hemma från jobbet idag - igen. Suck. Vädret gör inte direkt saken bättre. Något som däremot är bra med att vara sjuk är att det är en bra chans till att kolla på miniserier, my favourite. Dagens var Jane Eyre från 2006, och den var helt galet bra! Förtjänar verkligen sina 8.7 IMDb-poäng. Ska inhandlas på DVD pronto.

Ett snabbt filmtips för er som gillar kostymfilmer med inte för cheesy (men lite) kärlekstema, historiska dramer eller bara Emily Blunt i allmänhet: The Young Victoria. Handlar inte helt otippat baserat på titeln om Drottning Victorias tidiga liv som ung regent. För er som inte vet det så blev Victoria drottning över det Brittiska Imperiet när hon var 18 år gammal och regerade sen i 63 år. Det är från henne som ordet viktoriansk kommer, men äh, ja det vet ni ju.

Hursomhelst ett väldigt bra och mysigt drama utan att vara larvig på något sätt. Även godkänd med Simons seal of approval, vilket inte händer ofta med kostymfilmer. Snygg är den också!

Vi har precis sett Max Manus, som är en film om den norska motståndsrörelsen under Andra världskriget. Verkligen bra och sjukt snygg film! För att inte snacka om spännande, jag satt med händerna framför ögonen minst fem gånger och hojtade "Men nej jag kan inte kolla, dom kommer att bli skjutna ju!". Ja jäklar vilken film! Bara de 30 första sekunderna av filmen var så detaljerade och välgjorda att de tog andan ur mig.

Som ni vet så är jag en sucker för filmer om Andra världskriget, men det är extra kul med nordiska filmer. Det här är dessutom den andra nordiska motståndsrörelsefilmen vi har sett i år, den första var danska Flamman & Citronen som vi såg i våras (?). Den var också väldigt välgjord, välspelad och snygg, däremot kanske lite väl mörk. Men båda är definitivt sevärda.

Det enda jag kan tycka när jag ser den här typen av filmer är whyohwhy görs inte såna här filmer i Sverige? Vackra, seriösa filmer om riktiga saker med riktiga karaktärer som inte är klyschor? Som jag sa till Simon innan ang. svensk film: "Ja men den där Kautokeino var ju bra! Fast just det, det var ju en norsk film..."

Åhhh bara trailern ger mig chills! Se den, se den, se den! Både Max Manus och Flamman & Citronen finns för övrigt att hyra. Barasattnivet.

Jag har ju tidigare nämnt att jag är en sann miniserie-junkie. Behovet av att se miniserier ökar med ungefär 200% när jag är sjuk. Det är bara en så ultimat form av underhållning när man är sjuk och vill fördriva tiden. Bättre än att kolla på film t.ex., eftersom miniserien totalt sett är minst 2-3 gånger så lång som en vanlig film (om man inte vill se typ Titanic, den är ju ungefär som en miniserie) och dessutom så är avsnitten ungefär en timme var, så om man vill ta en liten lur någonstans känns det inte som att man stannar mitt i.


En jäkligt bra miniserie som jag såg för några veckor sedan är en ny version av Svindlande höjder (Emily Brontë). Det kan vara en av de bästa miniserier jag har sett någonsin faktiskt. Bara handlingen är en sån otroligt mörk men vacker historia om omöjlig och destruktiv kärlek mellan huvudpersonerna Cathy och Heathcliff (Tom Hardy = major hunkvarning). Jag, som alltid har varit svag för missförstådda personer, blev helt medryckt i handlingen och lite kär i Heathcliff, som inte bara är snygg men också skitjobbig och en smula galen. Loves it! Lätt att Svindlande höjder-dvd:n kommer att finnas med på min önskelista i år.

Har nyligen kommit hem från jobbet (eller tja, för lite mindre än två timmar sen) och är helt däckad. Snacka om att det tar på krafterna att jobba 10 timmar. Gick hemifrån fem i nio i morse och var hemma igen vid kvart i tio nu ikväll. Tur att det inte är så ofta. Är dessutom helseg i benen för att jag tränade igår för första gången på 1½ månad. Alltså känner jag mig inte jätteinspirerad just nu. Men tänker ändå bjuda på ett filmtips.

En hel del av er, kära läsare, har säkert sett filmen Ghost World, och jag tänker inte motivera mitt tips mer än att det är en modern indieklassiker som man bara inte får ha missat! Och den är värd att se minst ett tiotal gånger, note till er som redan sett den.



"It's not like I'm some modern punk, dickhead. It's an obvious, 1977 original punk rock look. I guess Johnny fuckface over there's too stupid to realize it."

Trivia: Jag och en gammal killkompis blev en gång jämförda med Ghost World av en väldigt pretto indieperson under följande: "Du och X är så Ghost World." Ehm... w000t? Kan vara en av de mest löjliga kommentarerna jag någonsin hört, även om vilken 19-åring med pin-uphår (yours truly back in the day) som helst såklart inte har något emot att bli jämförd med en väldigt ball film.

De senaste fyra veckorna har jag bänkat mig med en ny BBC-version av Jane Austens Emma, den här gången spelad av min absoluta favorit bland kvinnliga skådespelerskor - Romola Garai. Jag har sett Emma i två olika versioner innan, med Gwyneth Paltrow (hu!) och Kate Beckinsale (gäsp.) och självklart så blir de tidigare varianterna totalt utägda av Romola.

Men det är inte bara bra skådespeleri som får mig att fastna, det är Jane Austens historier i allmänhet som är omöjliga att mostå. Nu är jag iofs något av en kostymfilmjunkie (i blodet ffs), men det är något speciellt med just Jane Austen. Kanske hela grejen med att Jane Austen i princip var först med att skriva realistiskt om kvinnors vardag, och mäns också för den delen. Hon har ett öga för alla små triviala saker som tar fram människors karaktärer, saker som inte verkar ha ändrats enormt mycket under de senaste 200 åren. Visst, våra liv är helt annorlunda och en aning mer jämställda, kvinnor har andra syften än att gifta sig och skaffa barn. Samtidigt så går det inte att komma ifrån att vi alla har en Emma eller Mr. Knightley eller i värsta fall Mrs. Elton i bekantskapskretsen. Mänsklighet, det är vad det handlar om. Det slutar aldrig att vara intressant.

 

Fjärde och sista avsnittet av Emma har precis visats på BBC One i England, och borde rimligtvis visas på svensk tv om inte allt för lång tid. Jag kommer i alla fall att vara först med att boka den på DVD.

För övrigt: Är det inte fint att se att Sick Boy har kommit upp sig i världen? Sry för alla YouTube-länkar förresten.