Inatt läste jag äntligen ut den eviga omläsningen av Charlotte Gray på engelska. Har läst den på svenska för några år sedan och Sebastian Faulks är en av mina absoluta favoritförfattare, men faaan vad segt det gick att läsa den på engelska. Inte för att boken på något sätt är tråkig eller egentligen svårläst, men språket är ganska invecklat och boken är fullpackad med handling.

Boken handlar om skotska Charlotte, en ganska osäker och tillbakadragen ung kvinna, som 1941 precis har kommit till London för att arbeta. Hon träffar den närmast dödslängande RAF-piloten Peter Gregory, som har förlorat större delen av sina kamrater under Battle of Britain. Charlotte ser möjligheten att genom kärleken till Peter kunna hela sig själv och sin trasiga barndom. När Peter försvinner under ett uppdrag i Frankrike bestämmer hon sig för att göra vad hon kan för att återfinna honom och samtidigt göra en insats i kriget. Eftersom hon har spenderat mycket tid i Frankrike och talar språket flytande dröjer det inte länge innan hon skickas dit som kurir. När hon väl kommer dit slås hon av det fruktansvärda öde som drabbat Frankrike, och bestämmer sig för en egen agenda.

Charlotte Gray är ett poetiskt skrivet äventyr, som inte bara utforskar de underjordiska rörelserna i andra världskrigets Frankrike, utan även de mörka vrår och komplicerade tankegångar som pågår hos karaktärerna.  Sebastian Faulks är en mästare på att bygga karaktärer, och Charlotte Gray är inget undandag. Om jag bara fick rekommendera en enda andra världskriget-bok så toppar Charlotte Gray listan alla dagar.

En klassiker: Bok blir film blir inte så bra. Enda nackdelen nu är väl att jag har fått en helt annan syn på filmen Charlotte Gray, som faktiskt är rätt så sopig jämfört med boken. Hela poängen med bokens handling har plockats bort, och den realistiska råheten som finns över Vichy-Frankrike har ersats med någon överslätande grej med fransk kärlekshistoria och gulliga stackars judiska barn (som förvisso när med även i boken men inte alls på samma nutti-nuttiga sätt) som det starka Charlotte ska förbarma sig över. Typisk andra världskriget-story som har gjorts för många gånger. Dessutom så är Cate Blanchett som Charlotte Gray alldeles för hård, sassy, amazonlik och ytligt spelad, ungefär noll av de känslor som utgör hela karaktären kommer fram i filmen.

Tänkte avsluta den här skitlånga texten med ett citat ur boken, bara för att ge en bild av Sebastian Faulks när han är som bäst. Andra bra böcker av honom förresten: Birdsong och Engleby.

"He held on hard to the top of the open door, fighting to control himself. A volume of packed air erupted from his mouth in a cry. He bent over the bonnet of the car to steady himself and found that other wild exhalations were struggling to follow the first. Soon he was sobbing like a child.
While he knelt on the ground and held his face in his hands he had the curious feeling of standing simultaneously outside himself. In a detatched way he could picture the strange figure he made, weeping for no apparent reason in his uniform. His vision was detatched, but it was not dispassionate, because he felt a dreadful pity for this second person."