A place where I never belonged
Besökte min gamla högstadieskola som ska läggas ner. Många andra som var där verkar vara närmast rörda till tårar av alla minnen. Själv kan jag bara skaka på huvudet och säga good riddance. Högstadiet var de absolut värsta åren av min uppväxt, och det enda den där deprimerade 50-talsbyggnaden representerar för mig är oförståelse och vanmakt.
Så hej då till platsen som lät andra förpesta mitt liv, för alkoholiserade sadister till gympalärare och där det inte fanns något slags utrymme för egna åsikter eller något annorlunda över huvud taget. Hoppas att du tar med all lagrad teen angst i graven. Jag kommer däremot ha väldigt svårt att begrava tanken på tre år av förtryck, från lärare och inbitna tonårssadister. Som i alla fall var traditionen trogna och rutade in sina liv precis sådär som man önskade att de skulle göra, det får man väl ge dem i alla fall. Men, hej då.
Grymt bra inlägg! Amen to that
Jag fick också en massa konstiga känslor när jag var där. Det var som en påminnelse att man alltid tittar tillbaka och höjer saker till skyarna, som kanske egentligen inte var så fantastiska. Just när man var där kändes det lite småsorgligt. Men när man steppar back och ser på det utifrån så var Gideonsberg en nedgången koloss som förtjänar att bulldozas ned till historian. Det var också kul att se hur det, trots att man inte varit där på 11 år, kändes så bekant. Hur det etsat sig fast i minnet, alla känslor, lukter och syner.
Ja det var läskigt nästan hur nedgånget allt var, hade inte väntat mig det alls, skolan var ju ändå nyrenoverad när vi slutade. Det är väl det som är obehagligt antar jag, när något bekant plötsligt är obekant. Det var som en räddning att hitta sitt gamla skåp på något sätt.
