Håller på och läser Édith Piafs självbiografi som har kommit i svensk översättning, Dansat med lyckan. Tyvärr måste jag säga att det är fan den tråkigaste läsningen på läääänge. Allt handlar bara om hennes musikkarriär, vilket såklart är intressant, men iom att orginalet är skrivet på 50-talet plus av henne själv blir det väldigt torrt och slätstruket. Och ytligt, sjukt nog med tanke på vilka känslor hon kunde utstråla när hon sjöng. Jag vet ärligt talat inte ens om jag kommer att kunna läsa ut den. Som tur var är boken ganska tunn så jag kanske kan plåga mig igenom den. Och då älskar jag ändå Édith Piaf.

Tar man Édith Piafs liv och plockar bort all dramatik, typ hennes spritproblem och ehm karlproblem, vad får man då? Ingen känsla direkt. Hon nämner iofs hur ledsen hon var efter att hennes dotter dog vid 2 års ålder, men bara jättesnabbt och såklart överslätat. Suck. Folk borde inte skriva självbiografier, låt andra skriva åt dem istället. Det enda positiva är att jag blir väldigt sugen på att se om La Môme/La Vie En Rose. Men jag ska nog vänta med att göra det tills Ellzor kommer hit om 2 veckor. För övrigt så är Marion Coitillard faktiskt världens vackraste kvinna. Just sayin'!