Ni som åker mycket kommunalt kommer säkert att känna igen er i följande. Det är morgon.  Du är trött och vill kanske också dö en smula hellre än att åka till jobbet. Det är packat med folk i tunnelbanan/bussen/pendeltåget. Du har ändå lyckats få en hyfsat bra plats vid fönstret, och åt rätt håll. Allt verkar frid och fröjd. Plötsligt dyker hon upp - tanten med fruktpåsen!

Hon är nära pensionsålder, lite rund, kanske kulturtant, med största sannolikhet kommunalanställd. Men framför allt - hon har en prasslig och genomskinlig påse med frukt runt ena armen. Hon är på väg till jobbet men har trots många år av erfarenhet inte full koll på omgivningen. Eller så är det just för att hon har varit med så länge som hon har självfötroende nog att bara ge själva fan i att det ens finns en omgivning. Hur som helst så tar hon plats - vadar fram genom en folkmassa av studenter som flyr vid blotta anblicken av henne. Hon slår sig ner mitt emot dig. På vägen har hon troligen trampat på minst 5 fötter, dängt någon i huvudet med sin tygkasse från Gudrun Sjödén och chansen att det är just du som är drabbad är ungefär 75%.

Väl på plats drar hon fram en banan ur påsen som hon äter med smaskande ljud. Därefter tar hon fram dagens Metro och läser noga samtidigt som hon andas lagom tungt för att du ska känna lukten av den där bananen så länge som det bara är möjligt. När det sedan är dags att gå av sker det med ungefär samma procedur, tår trampas på och var säker på att du kommer att få en smäll med fruktpåsen rakt på knät, för det finns såklart minst tre äpplen kvar i påsen.

När hon väl gått av sker en kollektiv suck av välbehag, samtliga resande slår upp sina tidningar framför ansiktet och färden fortsätter i stillhet utan synliga spår efter tanten med fruktpåsen. Vårt kollektiva minne däremot, har inte glömt.